Igår blev en sen kväll eller ska jag säga tidig morgon. Jag har hamnt i Grey´s Anatomy träsket. And im deep down. Jag har kännt mig lite underlig de senaste dagarna. Igår när jag låg och kollade på mitt 10:de avsnitt av G.A kände jag hur det tog imot att svälja och kanske hade jag lite feber. Men när jag skulle stänga ner datorn insåg jag att jag sörjer, saknar och förundras.
Vi sörjer på olika sätt men jag är en person som pratar ut
de. Tills man inte ha något kvar att säga. För hela min släkt är personer som gömmer, glömmer och nämner de aldrig. Jag kan inte de. Jag måste få de ur mig. Få de sagt. Jag saknar mormor, nått så gud in i helvet. Eller jag vet inte om de är saknad eller skuld jag känner. Till en början var de saknad, försökte fylla ut de med 5 dagliga samtal, hjälpte inte. Sen över gick de till hat, att de är ju faktisk inte mitt fel att han dog. Nu känner jag bara skuld. Skuld över att inte kunna vara där för henne som hon så många gånger varit där för mig. Men som hon själv sa;
-Sandra, tåget fortsätter rulla trots Peter hoppade av en station förtidigt. Och du vet ju hur arg mamma blir på morgonen när tågen står stilla.
Så jävla sant, men ändå är skulden blytung och hänger som en stor klump fast knuten i bröstkorgen. Och jag förundras över hur snabbt ett människoliv kan förgås, försvinna, gå upp i rök, sluta existera. Plötsligt står man där och ber om förlåtese för saker man ångrat att man sagt eller inte sagt. Och ett par dagar senare är man 65 mil från alltihopa. Det jag vill komma till är att oavsett om mamma hatar att tågen står stilla på morgonen så känns det så fel att lämna Peter på den förtidiga stationen. Fel eller ej så är det begravning den 13 jan. Som sagt SKULD är dagens ord.
Love S
Vi sörjer på olika sätt men jag är en person som pratar ut
de. Tills man inte ha något kvar att säga. För hela min släkt är personer som gömmer, glömmer och nämner de aldrig. Jag kan inte de. Jag måste få de ur mig. Få de sagt. Jag saknar mormor, nått så gud in i helvet. Eller jag vet inte om de är saknad eller skuld jag känner. Till en början var de saknad, försökte fylla ut de med 5 dagliga samtal, hjälpte inte. Sen över gick de till hat, att de är ju faktisk inte mitt fel att han dog. Nu känner jag bara skuld. Skuld över att inte kunna vara där för henne som hon så många gånger varit där för mig. Men som hon själv sa;-Sandra, tåget fortsätter rulla trots Peter hoppade av en station förtidigt. Och du vet ju hur arg mamma blir på morgonen när tågen står stilla.
Så jävla sant, men ändå är skulden blytung och hänger som en stor klump fast knuten i bröstkorgen. Och jag förundras över hur snabbt ett människoliv kan förgås, försvinna, gå upp i rök, sluta existera. Plötsligt står man där och ber om förlåtese för saker man ångrat att man sagt eller inte sagt. Och ett par dagar senare är man 65 mil från alltihopa. Det jag vill komma till är att oavsett om mamma hatar att tågen står stilla på morgonen så känns det så fel att lämna Peter på den förtidiga stationen. Fel eller ej så är det begravning den 13 jan. Som sagt SKULD är dagens ord.
Love S
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar