Har varit ensam hela dagen. Många tycker att det är skönt. Men inte jag. Jag vill ha någon eller några runt om mig hela tiden. Eller inte hela men så ofta som möjligt. Jag känner mig en aning.... Bortglömd. Som om jag inte fanns, jag vet att de låter underligt men de är så känslan i kroppen vill uttrycka sig.
Mitt i min ensamhet fick jag en lösen till en timmes lycka. En människa som svikit mig tycks inte heller ha en dans på roser för tillfället. Och plötsligt kändes de lite lättare att andas.
Sambo är hemma från jobb igen och min mage verkar fungera. Jag får behålla maten. Prata med mormor om det. Hon sa att de kunde vara en bakterie som var nere i magen som ville upp.
På lördag blir det öl med jobbet. Får väl ser hur det går. Lungt hoppas jag. Funderar dock på att kanske gå vidare. Men vem vet. En öl räcker kanske.
Love S
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar