lördag 24 januari 2009

Livet på en pinne.

Kom precis hem från en trevlig kväll med Herr G. Vi var på bio. Såg nog livets bästa film. Den fick mig att tänke på tok för mycket innan jag ens hitta bilen. Ramla in på mitt rum. Insåg att mitt rum såg ut som mitt indre. Kaos. Men mitt rum är dock de enda kaos jag just för tillfället behärskar.

På väg hem såg jag fina gamla fasader som blandade sig med dom nya. Människorna på gatan var fulla, glada och uppklädda till tänderna. I love the big city. Där man för ett par sekunder kan få vara okänd. När jag satt där i bilen kände jag hur jag sakna "hemma". För samtidigt som en ny underbar känsla växer inom mig håller en annan på att dö ut. Dö ut tillsammans med minnen som jag inte vill ska försvinna riktigt än.

Hela tiden blir jag ständigt påmind av delar av mitt liv för länge sen. Saker jag glömt, saker jag saknar men lagt på hyllan. Stunder, dofter och människor som kommit och gått. Tänk om man plötsligt en dag inte minns mer. Kan minnen ta slut ? Kan hjärnan sluta lagra på saker ? Vad tar minnen vägen när man dör ? Dom man inte fick dela med sig av ? Följer dom en ner under jorden ? Begravning på onsdag. Har inte hittat något att ha på mig. Vill ha något snyggt men som ändå visar att jag sörjer. Som sagt mitt stökiga rum är det enda kaos jag behärskar.

Har fått en del sms ikväll av party sugna människor men jag måste säga att jag längtade efter min säng och min kär dator. Håller på attförsöka sluta röka. Det går inte bra. Glömde sätta på nikotinplåster och tjuva ett på cigg under färden till och från stan.

Love S

1 kommentar:

Anonym sa...

Minnen försvinner inte! Inte ens riktigt gamla. I promise. /Therese

Körkort