Här sitter jag och kämpar för att hålla tillbaka mina tårar. Jag ska lämna mitt underbara smultronställe och alla pratar om vad de har gjort på jobbet. Jag vet det skriker ego om mig just nu men de känns konstigt. Martina fråga om jag var sur, jag svarar att de är jag absolut inte, men att det känns konstigt att jag ska flytta. Och hennes svar på de är att vi måste fixa salva till Nova då utslagen har blivit värre.
Det känns som om jag har stannat upp och kan inte röra mig framåt medans alla andra susar förbi i väldig fart. Ibland känns det som om att jag har tagit ett fårhastigt beslut. Ibland slår mitt hjärta så hårt att jag är rädd att de ska bryta sig ut ur bröstkorgen. Ibland gråter jag. Ibland tänker jag förnuftigt. Ibland önskar jag att någon kan stanna upp med mig och verkligen fråga hur flytten känns.

Love S
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar