Jag undrar vad som händre när vi når våra mål. När allt är perfekt. Nöjer vi oss med de då ? Hur många har du hört någon säga ;
-Nu är jag helt nöjd jag vill inte ändra en enda sak!
Jag har då aldrig hört de. För plötsligt uppstår de problem eller en skavank och vi måste fixa, ändra och bättra oss. Och är inte den perfekta flick/-pojkvännen induviduell ? Vem bestämmer sånt ? Han/hon som är perfekt i dina ögon, vad är han/hon i någon annans ? Kärleken är väl blind ?
Hamnde i en disskution häromdagen som handlade om musik smak till en början som helt plötsligt övergick i om vem som sörjde mest. Vi sörger på olika sätt de är en sak som är säker, det är jag iaf. Men plötsligt så stod de där i en obegriplig text framför mig. "..killen var ung och han kämpade i 8 månader.."
Okej ? Så för att man är äldre och kämpat i mindre tid så får man inte sörja personen ? Vadå kommer sorgen i hekto nu eller kanske är det i liter ? Hur mäter man då de? I tårar ? Jag fatta ingenting. Men en sak är jag säker på. Det är brist på respekt att skriva sådär. Både mot anhöriga och personen som dött. För vad vet du om min sorg ? Och vem är du som har rätten att ta i från mig min rätt att sörja ? Jag ser då ingen skillnad i själva döden.

Så dagens stora fråga är.
Vem bedömer sorgen och vad som är rätt och fel ? DU ?! eller är det JAG?!
Lóve S
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar