Sitter och tänker en del.
Känner hur mitt hjärta bultar där inne, långsamt men de slår iaf.
Men de hugger så fort jag hör, ser och tänker ditt namn.
Fick ett samtal från en med samma namn i dag, jag slutade andas.
Satt och kolla på klockan, och fundera
vad vi gjort om vi fortfarnde var tillsammans.
Du hade förmodlige legat och sovit.
Och om två timmar hade jag krypit ner i din stora varma säng med alla kläderna på.
Och du hade yrvaket sagt, redan hemma ?
Ska du sova med allt de där på ?
Vi varade inte så länge men de känns
som en evighet sen vi kysstes första gången.
Som jag kännt dig i evigheter.
Jag kan varenda millimeter på din kropp och
nästan alla dina rutiner utantill.
I natt innan jag somna kom bilderna som förtillfället
sitter fast på insidan av ögon locken upp igen.
Kvällen då du fyllt bubbelpoolen,
öppnat en flaska moët och sa att de var vår kväll ikväll.
De var de kvällen de kändes så magiskt.
Att de var för bra för att var sant.
Jag kommer ihåg hur jag rodnade när du sa att jag var vacker.
Vacker ?
Jag ? Nä, skulle inte tro de. de var orden jag fick ur mig
Och jag förstår inte varför jag plågar mig sj med att
går igenom bit för bit för se vad jag missat.
För att hitta delen där allt gick fel.
För uppenbarligen vill du inte.
Och det värsta av allt detta är att vännen som säger sig fixat ihop
oss har fixat att vi nu glider längre isär än någonsin.
Vill bara krypa ihop i en famn och få släppa ut allt.
Men som sagt jag är en stark person, har en yta av stål.
Ingen ska få se ingen ska få höra.
Jag klar mig själv.
Mitt dumma jävla ego är större än smärtan.
I know you didn’t bring me out here to drown
So why am I ten feet under and upside down
Barely surviving has become my purpose
Because I’m so used to living underneath the surface
Så jävla rätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar